A Bad HairDay …

Igår var jag ute och åt lunch på stan med en kompis efter jobbet.

När jag skulle gå på morgonen kände jag för ovanlighetens skull för att göra mej lite fin …

För att vara en vanlig torsdag fiffade jag lite extra … Det kändes kul.

På väg till tunnelbanan vid lunchtid gick jag genom Kungsträdgården där det kryllade av människor.

”Restaurangernas dag” tackar nog sin lyckliga stjärna för att solen bestämt sej skina så varmt och gott denna helg. Mycket folk strövade omkring, de flesta åt någon form av lunch.

Jag brukar ofta träffa nån jag känner på dessa tillställningar, men idag fanns inte ett enda bekant ansikte i Kungsan, lite synd när jag för en gångs skull känner mej lite piffig.

Träffade Tuula på söder där vi käkade lunch och babblade några timmar innan jag tog mej till Hötorget för att besöka tandläkare Putte. Dags att lappa och laga den fjärde tanden som gått sönder på 3 veckor … Undrar om jag håller på att vittra sönder?

Det gick bra … Med tanden helad kände jag mej nästan oemotståndlig … Typiskt att jag inte möter några bekanta.

Vi kom hem vid 17-tiden efter en trevlig dag på stan … mitt självförtroende och jag, utan att nästan nån fått uppleva denna ovanligt fräscha uppenbarelse.

Idag har jag svettats i tvättstugan hela förmiddagen. Efter att min förkylning nu krävt ett otal antal snytningar om dagen har nosen gett upp och ändrat kulör … en vacker rosa färg pryder hela näsan. Mot mitt annars ”icke solbrända ansikte” blir det ganska självlysande. Snoret har tydligen också stigit mej åt huvudet. Det tar vägen genom ögonen och passar på att på att färga även dom … nu i en mer intensiv röd färg. Inte blir det bättre av att en felvridning på ryggen triggat igång en molande värk ner i ländryggen och gör min hållning ännu stelare.

Det jag vill komma fram till är att idag är jag inte lika nöjd med mej själv.

Ryggen blir stelare och ömmare för varje timme och till slut känner jag att nåt måste göras.

Maken är på landet hela helgen, bara jag och sonen hemma. Tänkte passa på att ära rårakor till middag, nåt som sonen och jag gillar skarpt, maken är inte alls lika förtjust.

OK, en check i skåpen och jag kan konstatera att lingonsylt som sonen gillar finns.

Däremot finns svart stenbitsrom men inte creme fraise och rödlök som jag vill ha.

Eftersom jag funderat på en uppmjukande promenad för ryggen är ju tanken att ta svängen förbi affären lockande … ända tills jag ser mej i spegeln.

Åå Nää … Helst skulle jag duscha först … byta kläder ett måste … Eller?

Äh … Jag möter ingen jag känner mitt på dan … Alla jobbar ju. På med gympaskorna och iväg kommer jag … precis som jag är. Förutom det jag redan beskrivit hade jag ett par skitiga träningsbyxor som missat tvättkorgen … ett urtvättat linne, för stor bh och en trasig tröja.

På slutet av vandringen är det dags att handla.

Tar av den trasiga tröjan och knyter den runt midjan så de största fläckarna inte syns.

Inne i affären rör jag mej målmedvetet, handla … ut … hem är min plan.

– Annika … Tjena, det var länge sen … Det är Ingegerd, receptionisten på mitt första jobb här i stan.

Ååååhh neej … Typiskt …

– Nämen hej … Gu va kul … hur ä läget (varför idaaaag)

Efter 10 minuter har vi förhört oss om det viktigaste som hänt sen vi sågs sist och säger hej då.

– Vi bara måste höras av … var bland det sista jag hörde. SURE … precis som det var aktuellt.

Undrar vad hon sa till sin man när hon kom hem?

– Träffade Annika på ICA… Hon såg inte så fräsch ut … Droger kanske … eller full.

– Undrar hur långt det gått … Verkar inte som om hon sköter om sej …  bla, bla, bla.

Nu vill jag bara hem. Skyndar ut ur butiken, där möter jag nästa …

– Hallå där … bråttom eller … Karin sitter i bilen, gå och säg hej.

Karin och Mats var det inte lika länge sen jag såg, dom känner mej . Motvilligt går jag förbi deras bil och pratar en stund innan jag hastar hem, livrädd att möta flera jag känner.

Jag håller blicken fäst på asfalten. Tänker att … Om inte jag ser någon så ser ingen mej.

Så kanske det är för jag möter ingen mer kändis.

Förbannar min otur hela vägen hem …Varför mötte jag dom inte igår ?

När jag kommit hem och lugnat mej lite blir jag full i skratt.

Antagligen var det jag som hade mest ont av min uppenbarelse.

Kanske såg jag ut som om jag varit ute och motionerat … Varför skulle dom bry sej.

Det kan till och med vara så att jag förstorar upp min egen betydelse.

Dom bryr sej nog inte om ifall mina träningsbyxor är fläckiga.

Egentligen bryr jag mej faktiskt inte, alla har vi ”bad hair days” … Har jag aldrig gjort förr …  Varför börja nu?

Om man aldrig visar hur sunkig man kan se ut … Då märks de ju ingen skillnaden när man piffat upp sej … Och hur kul är det?

Pokonis A

2 kommentarer till “A Bad HairDay …”