Det Finns Hopp

IMG_20140916_173744

Första dagen efter semestern, jag är på väg hem från jobbet. Sur och trött sitter jag på bussen, bredvid mig sitter en mamma med två barn,  en modell mini och en tjej, gissar på förskoleåldern.

I vanliga fall tittar jag alltid tillbaka och ler när barn söker ögonkontakt men inte idag. Jag känner en otrolig lust att räcka ut tungan och göra en ful grimas åt den här tjejen som Annika fem år just då tycker är en pestmyra i sin beskäftighet … hemska unge.

Hon kan ju inte hjälpa att jag är på dåligt humör och jag lyckas faktiskt undvika den fula grimasen men jag log inte … såg nog ut som en riktig surkärring.

På Fridhemsplan får jag äntligen hoppa av och slippa lyssna på lillgammalt prat och när jag står där och ser bussen försvinna slår det mig … Näääj … min kasse! Min kasse innehållande min älsklingströja är kvar på bussen. Jag vet … det är värdsliga ting, ingen katastrof,  men det är verkligen min bästa tröja.  Borta … väck med pusta …

Nu kan det ju hända att någon snäll medpassagerare lämnar in  kvarglömda saker men idag inser jag att det är ytterst tveksamt att någon vill göra mig den tjänsten. Hade jag varit medpassagerare till mig själv skulle jag gnuggat händerna av skadeglädje …

-Den häxan kan gott ha det.

Rätt åt mig, så går det när man är elak.

Två veckor senare på min lediga dag strosar jag på stan när tanken slår mig … Kanske jag ska gå in på sl:s hittegodsavdelning och fråga,  jag hinner innan jag ska träffa Tuula för ännu en kortkväll.

Sagt och gjort, jag stolpar in och tänker tvärvända när jag ser hopen av glömska människor som väntar på sin tur, men jag stannar ändå kvar … jag har ju så gott om tid.

Jag inser att mitt problem är ganska löjligt när jag hör vad andra förlorat.  Plånböcker med körkort och kontokort i, nycklar,  viktiga papper och till och med ett CV. Jag skäms …

Därför kryper jag tätt intill herren bakom disken när det blir min tur och jag viskar … en gul kasse med min älsklingströja i. Ok säger heren och vänder sig mot de andra olyckliga …

– Är det fler som saknar några kläder, ropar han och jag vill sjunka genom golvet av skam

-Ja jag … säger en dam … min älsklingströja.  Hon verkade inte det minsta skamsen.

Han tar oss med bakom disken in i ett jätterum med hur mycket kläder som helst … Hur i hela friden ska jag hitta något här.

-Tröjor till vänster och kassar till höger … säger han och jag vrider på huvudet. Det första jag ser bland de hundratals kassarna på hyllorna är en liten ljusgul papperspåse … Min påse? Jag springer dit och sliter ner påsen … Min älsklingströja skriker jag rakt ut i kör med någon annan. Den andra damen ropade ut sin glädje exakt på samma gång,  hon är lika lycklig som jag över att ha fått tillbaka sin blåa favorit.  Vi visar varandra och alla andra på våra älsklingar som kommit tillrätta och jag hade totalt glömt bort att skämmas.

När jag senare kom hem och började fundera så rodnade jag lite när jag tänkte på den lilla tjejen som jag var så otrevlig mot.  Tänk om det var hon som hittade den,  vi satt ju bredvid varandra. Hmm, nästa gång ska jag le… hur trött jag än är. Jag lovar.

pokonis A

En kommentar till “Det Finns Hopp”