En Efterlysning

 

Det jag nu tänker göra borde jag gjort för 26 år sen.

Jag söker en person. Det är en kvinna som jag skulle vilja krama om och berätta för vad hon betytt för mig och min familj. Lite historik kanske är på sin plats.

År 1984 fick jag diagnosen SLE vilket bland annat betyder att jag har svårt att bli gravid och framför allt att om jag skulle vilja försöka bilda familj så måste jag planera noga. Inga SLE mediciner på sex månader innan för att slippa missbildningar på barnet.

1984 såg jag inte detta som något stort problem, trodde inte att jag över huvud taget ville bli mamma. Men ödet ville annorlunda.

I mars 1989 träffade jag min blivande make … Tolv veckor senare fick jag beskedet att jag var gravid, i sjätte veckan visade det sig senare

När jag berättade för min läkare hur det stod till sa han direkt att, det barnet kunde jag inte behålla. Det skulle innebära att bebisen skulle bli blind , döv och ha balansrubbningar på grund av medicinen. Eftersom jag trodde sex månader var gränsen och det faktum att jag inte kände den blivande pappan speciellt väl efter bara tolv veckor så bestämde jag direkt att abort var enda utvägen.

Tid för ingreppet bestämdes till i augusti …

Nu hör till saken att vid läkarbesöket i januari sa läkaren.

-Annika … Om du mår så här bra efter sommaren, sluta med medicinerna så att du får vila din kropp lite.

Det lät ju bra … men varför vänta till efter sommaren … jag mår ju bra nu. Så jag slutade då direkt i januari. I april blev jag gravid, långt ifrån det halvår som jag trodde var gränsen som gällde. Därför protesterade jag inte utan infann mig på Danderyds sjukhus för att ta bort fostret.

Innan ingreppet måste jag prata med en kurator, hon ropade upp mitt namn och när jag kom fram och tog i hand sa hon.

-Just det, det är du som äter Ercoquin.

-Åt, sa jag.

Åt? Vad gör du då här?

Jag blev alldeles stum och visste inte vad jag skulle säga men det blev typ …

Men jag trodde  … sex månader … Öhhhhh!

Då gör denna unika kvinna som jag tror hette Monika något som är helt otroligt. Hon kallar in receptionisten och säger att hon måste avboka dagens resterande patienter för hon har fullt upp.

Hon ringde läkemedelsföretag och kollade biverkningar, hon tvingade dit en underbar läkare som med ultraljud kollade att fostret satt rätt och sen  kollade han hela mig. Efter fyra hektiska timmar tog hon mina händer, tittade mig djupt i ögonen och sa att jag hade lika stor chans som vilken blivande mamma som helst att få ett friskt barn. Det enda var att jag i så fall måste ta Heparinsprutor två gånger om dagen eftersom jag haft blodpropp. Men om jag ville ha abort så fick jag det.

Helt chockad och med ett löfte om att få betänketid i några veckor ringde jag den lika chockade blivande pappan som trodde saken var ur vägen. Det fanns inte så mycket annat att göra än att diskutera framtiden.

Vi träffades och han frågade hur jag ville ha det.

Så lätt ska han inte komma undan tänkt jag så jag sa.

-Det berättar jag när du sagt ditt, för det är jag som bestämmer…

Inte så snällt kanske men sant och att han behövde betänketid var helt förståligt.

Det tog tre dagar, vi satt i bilen … Det var alldeles tyst …

Det är klart jag vill … Sa den blivande pappan. Det är klart jag vill ha barn med dig. Och så blev det.

När jag idag tänker på hur nära det var att min underbara, älskade dotter inte skulle fått födas får jag otäcka rysningar längs ryggraden. Hon är en  glad, söt, rolig och fullkomligt frisk tjej som gett oss mycket glädje.

Jag frågar igen …

VEM ÄR DU?

Du underbara kvinna som jag tror hette Monika, fast antagligen inte. Utan dig vill jag inte ens tänka på hur det hade slutat. Snacka om ”Sliding doors”. Jag provade att hitta dig några gånger i början, sen rann det ut i sanden.

Du jobbade på Danderyds sjukhus som kurator eller möjligen som sjuksköterska. Du borde komma ihåg denna för mig otroliga historia. Jag skulle bara vilja tacka dig. Kanske har du berättat det för någon som känner igen det. Även om jag aldrig får chansen att själv tacka dig så finns du ofta i mina tankar. Tusen Tack!

pokonis A

 

2 kommentarer till “En Efterlysning”