Ett ovälkommet besök

Att jag är mörkrädd har väl ingen missat men jag tycker det blivit bättre genom åren. Jag har faktiskt tillbringat tid alldeles ensam i mitt älskade Skärjen, något som för några år sen vore en omöjlighet. Visserligen går jag inte och lägger mig så länge det är mörkt,  men ändå, jag gör det.

Men nu vet jag inte riktigt hur det ska bli, jag undrar och retar mig alldeles extra på att alltid när jag avancerat lite till det bättre i detta ämne så händer det något som petar ner mig till ruta ett igen. Som den gången när jag var ca 11 år och kom hem sent från att ha varit på bio. Cykeln som jag alltid beordrades att ställa ner i källaren för natten på grund av stöldrisken hade jag glömt bort under eftermiddagen men just då kände jag mig stursk och bestämde mig för att nu skulle det ske. Jag skulle ta ner järnhingsten i den mörka källaren trots att ingen höll mig sällskap. Och vad händer? Jo, när jag rundar syrenhäcken för att hämta Hero känner jag hur något hoppar på mig och jag faller nästan omkull. Snabbt återfår jag balansen och springer i panik upp till framsidan och in genom ytterdörren.  Helt hysterisk förstås. Det visade sig att vi hade en tam räv i området och tydligen ville han leka med mig. Trots att jag fick en förklaring på överfallet så var det ju kört för mig att bota min mörkrädsla och nu 46 år senare är jag på  landet och nu var det dags igen.

I går natt låg jag och spelade på paddan,precis som jag brukar, klockan var typ 01.00. Jag hör ett prasslande ljud som jag inte kan varken förstå var det kommer ifrån eller vad det är. Efter ca en kvart bestämmer jag mig för att vi nog har en mus någonstans i väggen. Det prasslar vidare men jag försöker koncentrera mig på spelet. Nu börjar även Zumpen bli intresserad, han sitter framför öppna spisen och stirrar rakt fram med vibrerande kropp och spetsade öron, vad är det som händer? Hinner jag precis tänka innan anfallet börjar.

Luften känns fylld av något som susar runt mig och Zumpen far omkring som en galning för att försöka fånga … fladdermusen. Mitt vrål har nu väckt maken som ursinnig över att blivit väckt först försöker göra klart för mig att den skulle han inte göra något åt förrän i morgon. Glöm det ”gubbe lilla”, jag tänker inte sova med en fladdermus flaxande runt öronen. Den ska ut, men hur?

Vi släckte alla lampor och tände ute på verandan, jag hade hört att fladdermöss dras mot ljuset. Tyvärr hade just detta exemplar inte lärt sig detsamma, han flaxade vidare inne i huset. Det enda som höll på att hända var att Zumpen ville rymma ut i natten men som tur var så ångrade han sig, fladdermusen var alldeles för spännande. Till sist satte sig det uttröttade och stressade odjuret i taket och då tog maken en plasthink och satte över. En bakplåt fick fungera som lock och  äntligen kunde vi skicka ut honom i natten. Lugnet lade sig åter i stugan och det gjorde även vi. När jag låg där och gick igenom händelsen tänkte jag på hur jag skulle fått ut den om jag varit ensam. Det kan jag konstatera hade aldrig gått och frågan är nu om jag någonsin vill vara här själv igen.

Pokonis A

Ingen har ännu kommenterat.

Kommentera