Hur Är Det Möjligt

Vem är du, vem är jag, Levande charader. Denna text i en för mig obetydlig sång har plötsligt börjat betyda något … konstigt.

Alla dessa människor som kommer och går i ens liv, som formar och omformar ens personlighet om och om igen. Jag vet inte hur många Annikas det funnits genom åren men det är ett stort antal har fötts och lika många har gått i graven på ett eller annat sätt.

Det var nu dags igen att forma lite till på min kropp och min knopp men denna gång känns det svårare att ta till sig den formen som bjuds. Den av en åldrande ”tjej” som måste erkänna att hon inte orkar allt hon vill … JAG VILL INTE!

Ett antal blodproppar i lungan och några under nyckelbenet sparkade undan mina fötter en vacker oktoberdag. Fyra dagar på sjukhus med sprutor som löste upp propparna, skööönt. Sen är det bara att köra vidare.

Kom hem på måndag och på tisdag var jag på jobbet. Bra eller dumdristigt, jag vet inte. Men läkaren sa att jag skulle göra allt som jag orkade och resten skulle jag strunta i.

Mitt jobb är inget hårt kroppsarbete, inga lyft eller tidiga morgnar. Mitt jobb är roligt med personkontakt och administrativt plock. Det borde väl funka.

Det är inte så att kroppen strejkar men jag är så fantastiskt trött hela tiden. Kanske beror det på hösten som nu slagit klorna i oss på riktigt. Eller så är anspänningarna av att jag snart blir mormor något som tar kraft eller så är det helt enkelt så att jag börjar bli gammal. Kan det vara möjligt? I så fall så är det denna gång ingen annan människa som formar om mig. Det är en händelse som man benämner med siffror och som jag alltid hävdat inte spelar någon roll. Ska det helt plötsligt börja betyda något?

Nop, så fasen att det ska … I morgon kl 05.55 tar jag tåget till Värmland. Det blir pepparkaksbak av tre generationer, förhoppningsvis träff med några vänner, jag ska prata med Tyra, mormors myra och förbereda henne på vad som komma skall och jag ska pussa på hennes mamma. Och jag ska glädjas åt att jag kan sova och där ska jag lyssna på ”krôppastôllet”. Sova när jag är ledig och trött. Så God natt då gott folk.

Pokonis A

 

 

 

En kommentar till “Hur Är Det Möjligt”

  1. Anita 27 oktober, 2016 at 09:29 #

    Stor KRAM <3 söstra mi. Det är väl inte underligt att kropp och knopp är lite trötta med allt som du råkar ut för. Fast visst känns det den dagen på året när siffrans höjs att kröppen har hängt med ett tag… ta hand om dig och Sov Gott 🙂

Kommentera