Jag Veeet!

Nu ungefär för ett år sen kom jag hem från Karolinska sjukhuset efter några veckors vistelse.  Jag fick då min fjärde kroniska diagnos, Myosit. Jag blir inte förvånad över mitt samlande på skit längre, det är bara att svälja några nya tabletter och gå vidare.

Myosit är en reumatisk muskelsjukdom vilket resulterade i att alla muskler gick på semester, till och med ögonen, jag såg dubbelt i tre veckor. Kliade det på näsan fick jag be om hjälp och att gå upp ur sängen krävde assistans. Mat smakade kattskit så vikten rasade helt förståeligt neråt, vågen visade 46 kilo vilket är helt åt helvete. Man är ju ingen ungdom längre så allt skinn hängde, nu kan vi snacka indisk elefant när jag såg mig i backspegeln, inte kul.

Medicineringen var som sagt justerad och bland annat var dosen på cortison 60 mg, ganska högt. Vad betyder det då … Jo jag blev hungrig.

Jag gick från gråsparv i ätande till frosseri på några dagar, alla som såg mig vräka i mig och känner mig sen innan bara gapade och tappade förmodligen själva matlusten totalt. Jag kom ut i köket en morgon och blev totalchockad över vad jag såg … kylskåpsdörren stod öppen och det var mjölk, socker och flingor överallt.

Vad har hänt???

Jo, Annika hade hänt. När jag tänkte efter så dök vaga minnesbilder upp där jag var den skyldige. Mättnadskänslan var också ett bevis.

Detta hysteriska ätande måste ju få konsekvenser. Vågen gick stadigt uppåt och de första 10 kilona välkomnades men sen … Det var inte kul.

När vågen började närma sig 60 kilo var jag gråtfärdig. Allt i klädväg var för smått och det som jag fortfarande kom i klämde och tryckte, jag hade förvandlats till en fullstoppad korv.  Det värsta är ändå alla kommentarer. Samma människor som klagade på att jag var alldeles för mager och behövde äta upp mig påpekade gärna att .. Du har visst gått upp en hel del, nu är du faktiskt lite småfet.

JAG VEEEET! vill jag skrika … Ni behöver inte berätta det för mig. Men vad gör jag … Jo för att förekomma och då skydda min sårade själ berättar jag gärna för alla och envar att jag gått upp och hur mycket. Så dumt. Skulle tro att de flesta skiter i det och förmodligen skulle vilja ta ner mig på jorden när jag börjar gnälla med orden .Gör nåt åt det då.

Och det är precis vad jag tänker göra. Inte banta men sluta tjata och vara glad för att jag är frisk. Förresten är det ganska bra med några extra kilo till nästa diagnos, då blir det kanske inte så dramatiskt.

pokonis A

 

2 kommentarer till “Jag Veeet!”

  1. Anita 8 juni, 2018 at 08:17 #

    Älskade söstra mi ❤️Du behöver vartenda kilo så njut av mat och allt gött i livet 😊💕

  2. Eva Tiby 13 juni, 2018 at 04:10 #

    Goding!♡

Kommentera