Lidingö PinnLopp.

På fredag ska jag vara med och gå Lidingö stavgångslopp, 1 mil med pinnar.

Hujedamej, jag kommer ta krokben på mej själv.

Eller så kommer jag kanske krokna … Näää, inte jag inte.

Faktum är att det är bara 3 dagar kvar innan startskottet går, det är dags att börja hårdträna.

 

Detta är ett superkul initiativ av Carin … En kär vän som ingick i min innersta vänkrets på 80-talet, under vår båtperiod när jag var skeppsråtta på (en annan) Karins båt.

Jag vet inte hur många vi blir men det ska bli jätteroligt att träffas och speciellt kommer jag uppskatta den gemensamma middagen efteråt.

 

Nu har jag väl varit ute och känt mej för lite någon gång men bestämde mej idag för att köra hårt nu i det sista.

Som vanligt när jag promenerar ensam så börjar tankarna snurra.

 

Denna gång dök ett roligtminne upp från den gången för ca 17 år sen, när jag och Marita sprang Lidingö tjejlopp. Detta var innan mr P flyttade in.

Jag har skrivit om det förut men det är så länge sen och dessutom passar det bra nu med tanke på fredagens aktivitet.

 

Händelsen dyker även upp fortfarande med jämna mellanrum när jag träffar min vän Marita som aldrig kommer glömma eller förlåta min elakhet.

 

Vi var grannar som hade barn på samma dagis, blev kompisar och joggade tillsammans ca 3 -4 ggr i veckan, jag har aldrig varit så vältränad. Lätt sprang vi 1 mil, det var en härlig känsla att ha sån koll på kroppen. Dessutom var vi väldigt jämna vilket gjorde det hela mycket roligare, ingen behövde hålla igen eller ta i så man nästan spräckte livstycket.
Enda skillnaden var att jag gillade att spurta dom sista 200m, att riktigt ta ut mej, vilket gjorde att jag oftast kom först i mål, inte mycket men ändå.

Under så bra förhållande kände vi oss sugna på en utmaning och anmälde oss till Lidingö tjejmil som går av stapeln i början av hösten.

Den stora dagen kom med en vacker höstkänsla.

Det var strålande sol och hög klar luft … Med andra ord perfekta förhållande för en sådan aktivitet.

Starten gick och vi satte av mot vårt gemensamma mål, att ta oss runt banan under timmen, det borde vi klara. Det var inget fel på självförtroendet i alla fall.
Allt gick bra tills vi kom till Abborrbacken … Det var ingen backe, vill hellre säga bergvägg för det var verkligen klättring som gällde och den tog musten ur mej.

Marita drog och slet i mej. Hon peppade med ord, svor åt mej.

Ja hon gjorde allt i sin makt för att jag skulle orka men efter 8 km var det färdigt.
Jag var helt enkelt tvungen att skicka iväg henne, besvikelsen var enorm.
Surt sa räven men inget annat att göra än att promenera.

Nej, att säga att jag var besviken är bara förnamnet men droppen kom när en tant i ålder 70+ kom och trippade förbi.

Tipp,tapp. Tipp, tapp … Det gick inte fort men hon sprang.

Vad ända in i glödheta … Detta går icke … Nu fick jag fart under fötterna, jag började springa igen och när det var ca 500 m kvar såg jag ryggen på Marita, en väldigt självgod rygg såg det ut som.

Hm … Tänkte jag, nu springer hon säkert där framme och sjunger,

– Nu är jag först, jag är först, men det ska vi nog bli två om!

Jag vet inte vad som flög i mej men nåt elakt var det. Jag satte fart, sprang som en galning och när det var 10 m kvar av loppet spurtade jag förbi en intet ont anande väninna. Jag klappade henne på axeln och flåsade …

– Hej då, ses i mål…..! Inte så snällt.

– Fyy vad jag skäms, hon som gjorde allt för att jag skulle orka.

Så arg hon blidde, inte så konstigt.

Hon hade verkligen tänkt för sig själv att nu minsann, när det verkligen gällde, då var hon först.
Hur kunde jag, mitt otacksamma stycke.

Inte förrän då insåg jag att det var ganska fult gjort och det krävdes en hel del fjäskande för att få förlåtelse.

Idag kan vi skratta åt det, det kan vi väl Marita …?
Tiden blev drygt 57 min och jag tror vi hade nästan samma tid så vi klarade målet.

 

Nu, ca 17 år senare ska jag gå samma sträcka, dessutom med pinnar och i sällskap med mr P.

 

Jag skaaa klara av det …

pokonis Annika

5 kommentarer till “Lidingö PinnLopp.”