Tacksamma Funderingar

Sitter på verandan, är alldeles ensam, maken är och handlar virke till ett antal anslagstavlor som ska sättas upp vid varje infart till stugorna runt omkring Skärjen.

När jag sitter här med mina funderingar så slår det mig vilken lyckligt lottad människa jag är… Lugn jag har inte blivit tokig, med tanke på sommarens eländighet kan jag konstatera att när det gäller krôppastôllet har vår skapare antingen fixat ihop mig sist och fått ont om tid och bara krafsat ihop resterna som blev över eller så var jag fruktansvärt elak i ett förra liv och får helt enkelt vad jag förtjänar. Hur det är med den saken får jag aldrig veta men en sak vet jag.

Om det är en skruttig kropp som är priset för allt annat i mitt liv så må det vara hänt. Jag vill inte vara utan en enda upplevelse.

Jag har ett är jobb och bara det helt otroligt med tanke på min kroppsliga förutsättning. Sen att där finns en bunt helt underbara människor som verkligen förstår vad som händer kan jag bara tacka min lyckliga stjärna för. Roliga, hjälpsamma kompisar som jag känner mig omtyckt av och gör det kul att gå dit. Tack för att ni finns.

Vännerna som jag har runt omkring mig privat har jag på ett sätt valt själv och haft turen att de accepterat mig som jag är. Man brukar säga att vi har några få vänner och många bekanta. Det stämmer inte på mig … Det känns som om jag har massor av goda vänner som vill mig väl och som jag kan gå till när det behövs. Underbart!

Till sist men kanske det viktigaste … Vad skulle jag gjort utan maken?

Som tålmodigt stått bredvid under den nattsvarta sommaren. Han kom varje dag under min sjukhusvistelse med mat som han själv lagat eftersom jag konstant mådde illa och inte fick i mig det som sjukhuset serverade.  Han har inte sagt ett ljud om att ja ältat fast jag vet att jag varit tjatig ibland. Ältandet har förstås handlat om hur jag för tillfället reagerar på min spegelbild … Ja ok … jag är lite tunnhårig och rund om kinderna, men jag mår bra och det är stort … försöker jag intala mig själv. Det går dessvärre sådär. Fåfängan och känslan av att jag hatar att se sjuk ut är stark.

Cortisonet gör mig hungrig och därmed lite frodig, ungefär som en Zornkulla fast med illa sittande kläder, bör läsas med en nypa salt för jag vet att jag inte är tjock men skillnaden på omfång är så stor och inga kläder längre passar. Fördelen med det är att jag behöver shoppa lite. Inte ens maken kan gnälla när han ser att jeansen inte längre täcker myntinkastet eller att tuttarna ser ut som dom ska rymma.

Vadnudå … detta skulle ju bli en tacksamhetsblogg och här sitter jag och gnäller. Jag gnäller av kärlek  för det ska ni veta … att skulle jag få göra om allt och veta det jag vet idag. så kulle jag inte ändra på något förutom att jag spottade på Bogdan när vi gick i 7an, det var onödigt.

Pokonis A

 

2 kommentarer till “Tacksamma Funderingar”

  1. Britt-Marie 10 september, 2017 at 10:43 #

    Det är sååå underbart att läsa dina rader Annika. Du är helt fantastisk! Kram pårej😍//”Bittie”

    • Annika 11 september, 2017 at 08:22 #

      Tusen tack Bittie. Hoppas du mår bra 😍

Kommentera